Gravid i vecka 37, 38 och 39
vanja-wikstrom-gravid-vecka-37 Tack hörrni, för finfin respons på "helgen i bilder"-inlägget. Blir så glad när ni blir glada ju. Här kommer ett lite mer otippat inlägg kanske, men hittade några så roliga bilder när jag gick igenom alla bilder i GlamMom´s dropbox inför försäljningen som jag bara MÅSTE visa er. Vi använde ju mig som lite av en reklampelare för GlamMom´s gravidkläder, och nu kommer jag bjussa på tre bilder som hamnade på glammis-Inspirationstagrammen när det begav sig. Ovan: yours truly i vecka 37. Sportandes våra gravidleggings (som för övrigt var SÅ sköna, använde dem en evighet även efter preggofieringen), som jag dessutom modellade på sajten (de frilagda bilderna). Som ni ser hade jag samma mössa då, som i år. Den enda som går på mitt enorma huvud.   vanja-wikstrom-gravid-vecka-38 Här är jag igen, en vecka senare. Gravid i vecka 38 alltså. Iförd Glammis-jeans och vår gravid/amningströja som sålde som smör (den var verkligen SÅ bra, har dessvärre slutat tillverkas). Sjukt otippat att jag hade kavaj. Det har jag ju typ...aldrig.   vanja-wikstrom-gravid-vecka-39 Sista bilden, och förmodligen också sista outfitbilden på mig som preggo. Gravid i vecka 39. Den är tagen den 26:e januari 2014, tre dagar senare hade Iggy joinat vår familj. När jag tittar på de här bilderna minns jag hur bra jag trivdes med den där magen. Jag kunde liksom inte TÄNKA mig en kropp UTAN mage igen. Det kändes bara vanvettigt. Nu känns det lite tvärtom ha ha. Och hörrni - HUR SABLA SJUKT är det inte att Iggy faktiskt LÅG därinne? Livs levande och alldeles färdig. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger folk föder barn här i världen, jag KAN liksom inte vänja mig vid miraklet att det faktiskt går att PRODUCERA en annan mänska. Med en alldeles egen liten personlighet, och en alldeles unik liten själ. Crazy bananas. När jag tänker på det (att jag och Niklas faktiskt producerat Iggy, som är en egen person med allt vad det innebär) så känner jag en sån glädje inför familjer som är sådär megastora, och som har en rackarns massa barn. Jag kan tänka mig (?) att en del av anledningen till varför man skaffar så många, just är fascinationen över vem som ska komma ut nu? Vad är det för liten person vi producerat den här gången? Så sabla coolt.
Bilder jag aldrig raderar
Processed with VSCO with hb1 preset När jag var på akuten nyligen hade jag ju exakt noll mottagning i min telefon. Detta grusade snabbt alla förhoppningar om att kunna spendera väntetiden den natten med att lyssna på poddar, som jag hade tänkt. Men då hittade jag ett annat sätt att roa mig...   Processed with VSCO with hb1 preset ...jag gick nämligen igenom alla bilder i min mobil. Yes, ALLA! Tanken var att jag skulle rensa bildbiblioteket, och en del resning blev det. Men framförallt drunknade jag i minnen. Varje gång jag får för mig att rensa mitt bildbibliotek finns det nämligen ett gäng bilder som jag aldrig förmår mig att radera. Gång efter gång, år efter år ligger de kvar. Och givetvis finns det anledningar till varför jag aldrig tar bort dem. I det här inlägget tänkte jag visa er några av dem, och berätta varför just dessa foton fått stanna kvar så länge. Är ni med? Nu kör vi!   img_0021 Det här är den bild som ligger allra först av alla mina bilder. Det är Niklas, som ni ser. Bilden är tagen i badrummet i vår gamla lya, i juni 2010. Anledningen till att jag aldrig raderat den här bilden är helt enkelt för att jag tycker Niklas är FÖR JÄVLA SÖT på den. Kolla blicken! Oj oj oj...   vanja-wikstrom-5 Den här bilden är tagen kl 13:43 på julafton 2010. Jag var på väg hem till min pappa där julen firades det året. Tog en selfie på vägen, tror att jag kanske skickade den till Niklas? Har sparat den av tre anledningar:
  1. SÅ kul att minnas mitt långa hår, det var ju SÅ långt?
  2. Denna enorma mössa alltså. Väldigt trendig omkring 2010 (minns ni?), men ser mest rolig ut tycker jag. Niklas hade en likadan, vi köpte dem på Zara har jag för mig. Vi var nog en lustig syn på Söders gator när vi strosade fram i våra enorma fuskpälshuvudbonader.
  3. Vid den här tiden hade jag inte börjat färga håret rosa på egen hand än, men jag hade bett min frisör fixa rosa slingor på mig. Det såg ut såhär, och jag älskade det.
  vanja-wikstrom Det här är jag, nåt år eller två gammal. Bilden hänger på kylskåpet hemma hos min pappa och jag har plåtat av den med mobilen. Tycker ljuset i den är så magiskt.   img_0047 Här har vi Niklas igen. I egengjorda kalsipper som, som ni förstår, var väldigt uppskattade och givetvis dokumenterades. Även denna bild är från 2010, tagen i gamla lyan.   img_0358 Den här bilden skickade min syster till mig på sms för ett antal år sen. Jag sparade ner den och har aldrig kunnat förmå mig till att ta väck den. Det är min bror, min syster och jag, omkring 1993/1994. Vi befinner oss på tunnelbanan, vilket är en rätt märklig plats att fotografera på tycker jag. Det här var ju innan de digitala dagarna, så det är "ett riktigt" kort. Undrar varför vi tog en bild på tunnelbanan? Hursomhelst, jag var runt 16 bast och hade permanentat hår. Och snedbena - såklart. Den har hängt med sen lågstadiet. Tror att jag inte vill radera bilden, eftersom jag nästan inte har några bilder alls på oss tre tillsammans. När bilden togs hade jag redan hunnit flytta hemifrån, och min bror bodde hos vår mamma. Min lillasyster hos vår pappa. Så det var inte så ofta det fanns tillfälle att få oss alla tre på samma bild. Bra att någon passade på, där på tunnelbanan. Undrar vem det var som tog bilden, pappa kanske?   img_2588 På tal om pappa, så är det här en bild jag heller aldrig vill ta bort. Såhär såg han ut, någon gång i mitten av 70-talet. Jag är äldre i dag, än vad han var när den här bilden togs. Så märkligt. Tycker ni att vi är lika?   vanja-wikstrom-amber-plum Den här bilden är en del av min företagshistoria, och därför har jag aldrig raderat den. Datumet var 3:e februari 2011. Jag och Malin hade precis bestämt oss för att starta GlamMom.se och arbetade febrilt på vår affärsplan samtidigt som vi jobbade extra i Niklas klädbutik. Vansinnesnoggranna som vi var, så beställde vi hem prover på alla amningsbhar vi funderade på att köpa in så att vi kunde kolla kvaliteten på dem innan vi började lägga beställningar. Här hade vi precis packat upp provet på modellen Amber Plum. Till vår stora glädje var den sjukt snygg och rackarns bekväm, och vi kände att den skulle bli en hit. Nästan på dagen fem månader efter att den här bilden togs, lanserade vi GlamMom.se. Och under de fem och ett halvt år som webbshoppen funnits, har Amber Plum konstant varit en riktig storsäljare.   vanja-wikstrom-niklas-malmqvist Sista bilden från minneskavalkaden får bli denna. Tagen i oktober 2010, på en av mina bästa vänners bröllop. Återigen - så mycket HÅR! På både mig och Niklas. Det var ett vansinnesvackert bröllop. Jag sjöng under vigseln och var toastmadame på middagen. Hade skitkul, och jag och Niklas dansade som tokar minns jag. Får så mycket bra minnen och fin energi av den här bilden. Så den kommer nog också bli en sån som liksom alltid får stanna kvar i mitt bildalbum. Ok, det var det hele. Vad säger ni, var det här skoj? Om fem personer eller fler säger "Meeeer!" i kommentarsfältet, så kör vi ett till sånt här inlägg, där vi rotar vidare bland mina gamla mobilbilder...
#TBT / Vanja 14år
vanja wikström 14 år Jag fick den här bilden på DM på Inspirationstagram nyligen. Hon som skickade den hade fotat av en gammal skolkatalog hemma hos sin brorsa och frågade "Är det här du?". Jajamensan! ...sa jag. Himla bra detektivarbete måste jag säga. Det här är mitt klassfoto från åttan. Året var 1992 och jag var 14 år gammal. Min lillasyster Stina som nu är 24 bast var bara några månader gammal. Som vanligt fick jag sitta ner på första raden när det var dags för klassfoto, jag var ALLTID för kort för att få stå upp. Min älskade Pop Up-klocka från Swatch skymtar på vänster handled. Den var rackarns fräsig på den tiden (tyckte jag i alla fall). Man kunde nämligen klicka bort klockan från armbandet och sätta fast den någon annanstans. På sin tröja till exempel. Högst oklart varför man skulle vilja ha sin klocka någon annanstans än på sin handled, men som med många trender stod ju liksom inte själva funktionaliteten i fokus. Högstadiet för mig var nog, precis som för många andra, en tid av osäkerhet och lätt förvirring. Vem var man egentligen? Vem ville man vara? Vem skulle man bli? Det enda jag var säker på var VAD jag skulle bli, och det var artist. Ingenting annat. Musik var the shit, och jag stod ofta och sjöng i omklädningsrummet vid jympasalen. Där var det sjukt bra akustik nämligen. Högstadiet spenderade jag på en musikskola - Adolf Fredriks Musikklasser. För mig som kom från Hässelby och en klass med folk från alla världsdelar där "svenskar" var i minoritet var det lite av en chock att komma till AF. Där var det minst sagt tvärtom. I min gamla skola var folk dessutom rätt så...avancerade, på olika plan. Det röktes både det ena och det andra, och det fanns nog en hel del som hade börjat utforska hela biten med kropp å kärlek också. På AF möttes jag av en skola som bestod till 70% (kändes det i alla fall som) tjejer, och där många var frikyrkliga. Helt klart en helt annan värld. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva den. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva min skoltid i Hässelby. För att få leva i olika miljöer och möta olika typer av mänskor är bland det bästa och viktigaste som finns. Då utvecklar man förståelse, empati och tolerans. Och man inser att bara för att en sak är THE SHIT på det ena stället, så räcker det med att åka 5 km i motsatt riktning för att inse att något helt annat är THE SHIT just där. Och båda är lika viktiga för de som är inblandade. Det här gäller såklart livet i stort - att försöka uppleva olika miljöer, människor och kulturer tror jag är superviktigt. Jag ska göra det jag kan för att Iggy ska få göra det. För då inser vi ju det där som liksom är det viktigaste av allt - att hur olika vi än är på utsidan, och hur olika vi än lever - så är vi ändå så himla, himla lika.