Vanja Wikström Momtrepreneur

Några bitar i pusslet om mig själv
Kolla här då! Jag och Oliven roade oss med att gå igenom gaaaamla bilder i hennes mobil på flygresan hem från Portugallien, och titta vad vi hitta!
Ovan har ni Vanja à la 2009, hemma hos Niklas föräldrar på någon slags dagsfest har jag för mig. Vilket lååååååångt hår! Som var väldigt rosa. Minns att jag vid den här tiden inte än hade kommit på att jag kunde färga håret hemma själv med olika färgbalsam, utan gjorde det hos frisör. Minns också att frisören tyckte det var väldans märkligt när jag bad henne att lägga i rosa färg, 2009 var det liksom ingen som hade pastellfärgat hår. Några år senare blev det ju en jättetrend, och nu är det ju knappt någon som lyfter på ögonbrynet när jag spatserar runt i lila frippa, men för åtta år sen var det en ovanlig syn på stadens gator. 
Kepan var på också, som ni ser. 2009 var jag fortfarande hattberoende (KUNDE INTE GÅ UT, utan någon form av huvudbonad - på riktigt) och just den här svarta kepan var som fastklistrad på mitt huvud. Den är fortfarande en favorit i min garderob, men numera kan jag bära den lite mer sporadiskt.
Det är så kul att se vad man har för kläder på gamla bilder tycker jag, alla kläder bär med sig en massa minnen. Den här mintgröna klänningen från Insight var ett sånt plagg som jag hade JÄMT när det var varmt. Minns att jag nästan bodde i den när vi var i Costa Rica. Älskade den! Har dock inte kvar den, tror jag sålde den på förra årets Josefin & Vanja-loppis. Undrar just om det är någon av er som har den hemma? Hoppas den är lika älskad nu som då.
På fingrarna ser jag rött, avskavt, nagellack. Jag hade ännu inte börjat med shellack (som jag nu gör varannan vecka, SÅ skönt!), och kunde därför aaaaldrig ha fina naglar. Min kropp stöter liksom bort nagellack, så bara någon timma efter att jag målat på det är det avskavt. 
Bar guldsmycken också, ser jag. Försökte SÅ länge att tycka om guld, eftersom det liksom varit så rackarns trendigt i så fasansfullt många år - men det gick inte. För kanske tre år sen landade jag i att jag ju är en silverbrutta, och då föll allt på plats. Och nu är jag som ni vet himlans nöjd med min smyckesgarderob, som nästan uteslutande består av silver.
Även om det här inlägget mest består av att minnas de plagg jag hade på mig på bilden, så inser jag att det ju också handlar om att man hela tiden hittar sig själv, den man vill vara. Åtta år efter att den tagits har jag liksom finputsat bruttan på bilden, både på utsidan och insidan, allteftersom att jag hittat saker i båda skikten som jag velat utveckla.
Och det är fint tycker jag. Att man liksom går genom livet, hittar nya bitar att lägga i pusslet om sig själv, och ständigt finputsar den man är och den man vill vara. Utifrån och in.
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
Gravid i vecka 37, 38 och 39
vanja-wikstrom-gravid-vecka-37 Tack hörrni, för finfin respons på "helgen i bilder"-inlägget. Blir så glad när ni blir glada ju. Här kommer ett lite mer otippat inlägg kanske, men hittade några så roliga bilder när jag gick igenom alla bilder i GlamMom´s dropbox inför försäljningen som jag bara MÅSTE visa er. Vi använde ju mig som lite av en reklampelare för GlamMom´s gravidkläder, och nu kommer jag bjussa på tre bilder som hamnade på glammis-Inspirationstagrammen när det begav sig. Ovan: yours truly i vecka 37. Sportandes våra gravidleggings (som för övrigt var SÅ sköna, använde dem en evighet även efter preggofieringen), som jag dessutom modellade på sajten (de frilagda bilderna). Som ni ser hade jag samma mössa då, som i år. Den enda som går på mitt enorma huvud.   vanja-wikstrom-gravid-vecka-38 Här är jag igen, en vecka senare. Gravid i vecka 38 alltså. Iförd Glammis-jeans och vår gravid/amningströja som sålde som smör (den var verkligen SÅ bra, har dessvärre slutat tillverkas). Sjukt otippat att jag hade kavaj. Det har jag ju typ...aldrig.   vanja-wikstrom-gravid-vecka-39 Sista bilden, och förmodligen också sista outfitbilden på mig som preggo. Gravid i vecka 39. Den är tagen den 26:e januari 2014, tre dagar senare hade Iggy joinat vår familj. När jag tittar på de här bilderna minns jag hur bra jag trivdes med den där magen. Jag kunde liksom inte TÄNKA mig en kropp UTAN mage igen. Det kändes bara vanvettigt. Nu känns det lite tvärtom ha ha. Och hörrni - HUR SABLA SJUKT är det inte att Iggy faktiskt LÅG därinne? Livs levande och alldeles färdig. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger folk föder barn här i världen, jag KAN liksom inte vänja mig vid miraklet att det faktiskt går att PRODUCERA en annan mänska. Med en alldeles egen liten personlighet, och en alldeles unik liten själ. Crazy bananas. När jag tänker på det (att jag och Niklas faktiskt producerat Iggy, som är en egen person med allt vad det innebär) så känner jag en sån glädje inför familjer som är sådär megastora, och som har en rackarns massa barn. Jag kan tänka mig (?) att en del av anledningen till varför man skaffar så många, just är fascinationen över vem som ska komma ut nu? Vad är det för liten person vi producerat den här gången? Så sabla coolt.
Bilder jag aldrig raderar
Processed with VSCO with hb1 preset När jag var på akuten nyligen hade jag ju exakt noll mottagning i min telefon. Detta grusade snabbt alla förhoppningar om att kunna spendera väntetiden den natten med att lyssna på poddar, som jag hade tänkt. Men då hittade jag ett annat sätt att roa mig...   Processed with VSCO with hb1 preset ...jag gick nämligen igenom alla bilder i min mobil. Yes, ALLA! Tanken var att jag skulle rensa bildbiblioteket, och en del resning blev det. Men framförallt drunknade jag i minnen. Varje gång jag får för mig att rensa mitt bildbibliotek finns det nämligen ett gäng bilder som jag aldrig förmår mig att radera. Gång efter gång, år efter år ligger de kvar. Och givetvis finns det anledningar till varför jag aldrig tar bort dem. I det här inlägget tänkte jag visa er några av dem, och berätta varför just dessa foton fått stanna kvar så länge. Är ni med? Nu kör vi!   img_0021 Det här är den bild som ligger allra först av alla mina bilder. Det är Niklas, som ni ser. Bilden är tagen i badrummet i vår gamla lya, i juni 2010. Anledningen till att jag aldrig raderat den här bilden är helt enkelt för att jag tycker Niklas är FÖR JÄVLA SÖT på den. Kolla blicken! Oj oj oj...   vanja-wikstrom-5 Den här bilden är tagen kl 13:43 på julafton 2010. Jag var på väg hem till min pappa där julen firades det året. Tog en selfie på vägen, tror att jag kanske skickade den till Niklas? Har sparat den av tre anledningar:
  1. SÅ kul att minnas mitt långa hår, det var ju SÅ långt?
  2. Denna enorma mössa alltså. Väldigt trendig omkring 2010 (minns ni?), men ser mest rolig ut tycker jag. Niklas hade en likadan, vi köpte dem på Zara har jag för mig. Vi var nog en lustig syn på Söders gator när vi strosade fram i våra enorma fuskpälshuvudbonader.
  3. Vid den här tiden hade jag inte börjat färga håret rosa på egen hand än, men jag hade bett min frisör fixa rosa slingor på mig. Det såg ut såhär, och jag älskade det.
  vanja-wikstrom Det här är jag, nåt år eller två gammal. Bilden hänger på kylskåpet hemma hos min pappa och jag har plåtat av den med mobilen. Tycker ljuset i den är så magiskt.   img_0047 Här har vi Niklas igen. I egengjorda kalsipper som, som ni förstår, var väldigt uppskattade och givetvis dokumenterades. Även denna bild är från 2010, tagen i gamla lyan.   img_0358 Den här bilden skickade min syster till mig på sms för ett antal år sen. Jag sparade ner den och har aldrig kunnat förmå mig till att ta väck den. Det är min bror, min syster och jag, omkring 1993/1994. Vi befinner oss på tunnelbanan, vilket är en rätt märklig plats att fotografera på tycker jag. Det här var ju innan de digitala dagarna, så det är "ett riktigt" kort. Undrar varför vi tog en bild på tunnelbanan? Hursomhelst, jag var runt 16 bast och hade permanentat hår. Och snedbena - såklart. Den har hängt med sen lågstadiet. Tror att jag inte vill radera bilden, eftersom jag nästan inte har några bilder alls på oss tre tillsammans. När bilden togs hade jag redan hunnit flytta hemifrån, och min bror bodde hos vår mamma. Min lillasyster hos vår pappa. Så det var inte så ofta det fanns tillfälle att få oss alla tre på samma bild. Bra att någon passade på, där på tunnelbanan. Undrar vem det var som tog bilden, pappa kanske?   img_2588 På tal om pappa, så är det här en bild jag heller aldrig vill ta bort. Såhär såg han ut, någon gång i mitten av 70-talet. Jag är äldre i dag, än vad han var när den här bilden togs. Så märkligt. Tycker ni att vi är lika?   vanja-wikstrom-amber-plum Den här bilden är en del av min företagshistoria, och därför har jag aldrig raderat den. Datumet var 3:e februari 2011. Jag och Malin hade precis bestämt oss för att starta GlamMom.se och arbetade febrilt på vår affärsplan samtidigt som vi jobbade extra i Niklas klädbutik. Vansinnesnoggranna som vi var, så beställde vi hem prover på alla amningsbhar vi funderade på att köpa in så att vi kunde kolla kvaliteten på dem innan vi började lägga beställningar. Här hade vi precis packat upp provet på modellen Amber Plum. Till vår stora glädje var den sjukt snygg och rackarns bekväm, och vi kände att den skulle bli en hit. Nästan på dagen fem månader efter att den här bilden togs, lanserade vi GlamMom.se. Och under de fem och ett halvt år som webbshoppen funnits, har Amber Plum konstant varit en riktig storsäljare.   vanja-wikstrom-niklas-malmqvist Sista bilden från minneskavalkaden får bli denna. Tagen i oktober 2010, på en av mina bästa vänners bröllop. Återigen - så mycket HÅR! På både mig och Niklas. Det var ett vansinnesvackert bröllop. Jag sjöng under vigseln och var toastmadame på middagen. Hade skitkul, och jag och Niklas dansade som tokar minns jag. Får så mycket bra minnen och fin energi av den här bilden. Så den kommer nog också bli en sån som liksom alltid får stanna kvar i mitt bildalbum. Ok, det var det hele. Vad säger ni, var det här skoj? Om fem personer eller fler säger "Meeeer!" i kommentarsfältet, så kör vi ett till sånt här inlägg, där vi rotar vidare bland mina gamla mobilbilder...