Ont i magen
Processed with VSCO with hb1 preset Hej hörrni, vad KUL att ni är ett gäng som e peppade på att buda hem soffbordet! Älskar tanken på att det kommer få flytta hem till någon av er, wiii! Sitter nu på Drömmis och jobbar. Men med en magkänsla som inte är särskilt härlig alls. Får nog till och med säga att jag är en smula illamående faktiskt. Varför detta, då? Jo, 16.30 ska jag på möte på Iggys föris - som ska läggas ner. Yes - LÄGGAS NER. Vi har ju varit så oerhört glada för den här förskolan; pedagogerna är magiskt kompetenta och fantastiska, de små kompisarna så himla goda - och Iggy trivs som fisken i vattnet. Tanken på att allt ska förändras känns därför fullkomligt...ja - vidrig faktiskt. Usch. Känslan av maktlöshet är total. Vi fick hem ett mail i förra veckan som förklarade att behovet att förskolor på Södermalm har minskat, och att vår (lilla) föris därför kommer att läggas ner. Det var på riktigt som att få ett slag i magen när jag läste det. Jag började nästan gråta. Överdrivet, kanske någon tycker (?), men just när det kommer till förändringar som rör ens lilla, lilla barn blir i alla fall jag extremt känslig. Förskolan kommer slås ihop med en större, och pedagoger och barn kommer erbjudas en plats där. Kanske blir det jättebra, kanske blir det till och med bättre. Men det är svårt att hantera den där känslan som kommer som ett brev på posten vid alla förändringar - man vet vad man har men inte vad man får. Det är lätt att tankarna springer iväg i 100 km/h. Tänk om Iggys små kompisar väljer att börja någon annanstans? Tänk om pedagogerna inte vill följa med? Tänk om de nya pedagogerna inte känns lika bra? Iggy som är van vid en miniföris, nu ska han huxflux börja på en stor - kommer han känna sig otrygg? Ja, tusen tankar snurrar runtruntrunt i huvudet. Förhoppningsvis vet vi mer efter mötet i kväll, och förhoppningsvis känns det bättre då. Jag som vurmar för att inte vara rädd för förändring kände mig som en liten flugskit i samma sekund som jag läste "läggas ner" i det där mailet. Och samtidigt så VET JAG JU att det mesta ordnar sig, och kanske blir det till och med ÄNNU bättre? Större föris = fler potentiella kompisar och större socialt nätverk. Nya pedagoger (förhoppningsvis uppblandat med de "gamla" som jag innerligt hoppas vill följa med till nya stället) = ännu fler kompetenta vuxna att lära sig av och ha kul med. Men ändå. Det är en sak när världen förändras för MIG SJÄLV, en helt annan (upptäcker jag) när det gäller min goda lilla unge. Känner mig så sjukt sårbar, och blir samtidigt lite arg på mig själv att jag inte tar det här bättre. Jag VET ju att de allra allra flesta förispedagoger är magiskt dedikerade mänskor, och att det med all säkerhet Kommer Att Bli Bra. Men det där med att veta vad man har men inte vad man får (och just när det gäller ens kiddo) gör ändå att illamåendet sitter som ett lock i halsen. Förhoppningsvis känns det bättre efter mötet. Ni får hemskt gärna dela med er om ni upplevt samma situation. Hur reagerade era kids på att byta miljö, pedagoger och barn? Nu går jag med håven, fyll den gärna med pepp!
Fantastiska förishjältar!
stockholm pride 2015Den här blomman köpte jag i fredags som ett litet tecken på vår uppskattning för Iggys fantastiska sommarföris. Det var hans sista dag där, och trots att han bara gått i tre veckor så var det faktiskt ganska sorgligt att tänka sig att han (och vi) inte skulle komma tillbaks dit. För de har varit såna guldmänskor, de som jobbat där. Innan jag fick barn måste jag erkänna att jag knappt givit de som jobbat på förskola en tanke. Men nu vet jag att de har ett av de viktigaste (om inte DET viktigaste!) yrkena vi har i vårt samhälle. Känslan från mitt håll att kunna lämna mitt barn till mänskor som får Iggy att känna sig trygg och omtyckt, ser till att han äter, sover, har färska blöjor är...OBESKRIVBAR. Mitt hjärta svämmar över av beundran, respekt och kärlek till er som jobbar på förskola. Ni gör MIG så otroligt trygg, glad och tacksam! Att komma och hämta sitt barn, och se en glad liten lort som studsar runt eller sitter nöjt i någons famn (jag brukar alltid tjuvkika någon minut innan Iggy upptäcker mig, så mysigt att se hur han är när jag inte är med tycker jag), och sen mötas av fantastiska mänskor som berättar hur Iggys dag varit eller om han tyckt om att göra nåt särskilt, är ren och skär MAGI för ett föräldrahjärta. Att se hur personalen interagerar med kidsen; värnar om dem, uppfostrar och utbildar är så oerhört oerhört fint. Så mycket kompetens! Jag har typ blivit knockad av hur bra samhällets småpersoner tas om hand, i alla fall på de två förisar som Iggy nu gått på. Iggy har STORMTRIVTS på båda de förisar han nu gått på, och det är 100% personalens förtjänst. Jag känner mig som sagt så sjukt jäkla tacksam för att Iggy har fått lära känna de här mänskorna, att han fått ha dem i sina liv. Jag och min svägerska pratade om just detta i helgen på vår drömmiga lördag, och hon berättade hur en av förispedagogerna som haft mycket ansvar för hennes äldste son grät och grät och grät när han nu slutade i våras för att börja förskoleklass i höst. De hade fått ett så fint band, hade verkligen berikat varandras liv. Och hennes tacksamhet för att ha en sån mänska på sonens föris...ja - svårt att beskriva med ord. Jag kände när vi satt och pratade om vilka HJÄLTAR förskolepersonal är, att jag ville skriva ett slags kärleksbrev till er. Jag vet ju att några av er blogoliner jobbar just på förskola, och jag hoppas verkligen ni förstår vilken insats ni gör, och vilken flod av tacksamma och rörda föräldrar och trygga barn ni lämnar efter er. Det är svårt att uttrycka precis hur jag känner, för allt när det kommer till ens barn är SÅ STORT. Det är det viktigaste, finaste, mest fantastiska man har - och att någon "okänd" engagerar sig i den största skatt man har här i livet...ja, det blir liksom obeskrivligt fint. Jag hoppas att många föräldrar är duktiga på att ge er beröm och uppskattning. För hjältar är verkligen vad ni är. För så otroligt många fler än mig och Niklas. Det hoppas jag att ni vet. I love you!
Sommarförskola
DSC09073Tänkte jag skulle skriva lite om det här med sommarförskola, då Iggy går på en sån och jag fått en del frågor kring det. Jag vet inte om det på något sätt är tabu eller anses "dåligt" att man har sitt barn på sommarföris, men jag kan tänka mig att det finns en del åsikter om det. Hursomhelst så skriver jag nu hur vi har resonerat kring det.   DSC09137Vår (fantastiska!) förskola har stängt fem veckor i sträck i sommar. Vad jag förstått så ser det ofta ut så, i alla fall här i Estocolmo. De veckor som ens ordinarie föris håller stängt erbjuds man sommarföris. I vårt fall i andra lokaler med nya (för Iggy) pedagoger. Som ni vet är jag och Niklas egenföretagare. Det är det enda sätt vi vill arbeta på, just för att vi tycker att det finns så många fördelar med det. Men. Självklart finns det också nackdelar. En av dem är att det finns inte en chans att vi skulle kunna ta fem veckors semester i rad. Inte fyra veckor heller. Eller tre. Nej, som egenföretagare jobbar man (i alla fall vi) mer eller mindre konstant, med kortare avbrott. Det som är fiffigt med både mitt och Niklas typ av jobb är dock att vi kan ratta det vi behöver så länge vi har en dator. Jag har jobbat från Japan, från Costa Rica, från New York, från Portugal, från - ja, jag kan jobba varsomhelst. Vilket är en enorm frihet, som möjliggjort att vi har kunnat dra iväg lite närsom när vi känt att vi haft råd, tid och lust. Den här sommaren har vi dock valt att vara kvar i stan. Dels för att det inte känts optimalt att dra med grodan på flygturer/bilresor just nu då han (som ni vet) HATAR att åka bil (även om det blev bättre när vi bor hos svärmor och "övar" varje dag) och röjer runt som ett jehu, men också för att vi känner att prio ett är att få klart vår lägenhet. Vi lägger hellre tid och pengar på att komma iordning hemma än att åka till solen. Vi har inte råd att göra båda, så då får man välja. I och med att vi är kvar i stan plus att både Niklas och jag har mer jobb än normalt just denna sommar gjorde att sommarföris kändes helt rätt för oss. Då får vi gjort det vi behöver, och grodan har (mycket) skojigare där några timmar per dag än med oss. Och vi slipper stressen att behöva pussla frenetiskt för att få ihop allt. Hade vi rest någonstans (vi hade faktiskt planerat att vara i Portugal denna vecka men avbokade) så hade vi såklart inte kört sommarföris. Men är man som vi kvar i stan och behöver jobba ett par timmar varje dag, då är sommarföris toppen.   DSC09077Den sommarföris som vi blev erbjudna var uppdelad på två olika ställen, vilket inte var optimalt. vecka 28 och 32 på ett ställe, vecka 29, 30 och 31 på ett annat. Eftersom Iggy ganska nyligen börjat på föris så kändes det inte bra att han skulle hoppa runt så mycket, och vi var osäkra på om det skulle kännas bra överhuvudtaget med sommarföris faktiskt, men tänkte att vi MÅSTE prova. Ge det en chans. Och skulle det inte funka är det inte värre än att man får säga att det inte funkar - och så går man inte dit. På vår föris var det bara ett annat barn som också skulle gå på sommarföris. Hon skulle dock bara gå en av de tre veckor som Iggy skulle vara där. Ingen av Iggys pedagoger skulle vara på det föriset, och det var på en annan fysisk plats. Detta, i kombination med Iggys ålder och att han ganska nyligen börjat på föris överhuvudtaget, gjorde att jag inte kände mig hundra på om det skulle vara en bra idé, men som sagt - vi kände att vi provar i alla fall. Och nu har jag lite råd till er som är eller kommer hamna i samma situation. För de första två dagarna kändes det inte bra. Det var för hattigt: Iggy fick byta avdelning från den ena dagen till den andra, vilket gjorde att han fick uppleva två förisar, typ, på två dagar. Det gjorde ontontont i hjärtat (även om Iggy verkade glad ändå), särskilt eftersom det inte varit någon inskolning på det här stället. Men eftersom han nu är van att gå på föris, så kändes det som att han hade lite koll på läget i alla fall. Så den biten var mycket lättare än vad jag trodde. Det gick jättebra att lämna honom ganska omgående faktiskt.   DSC09123Så - dag tre gick vi dit och pratade med de som jobbade på sommarföriset. Vi sa att det var väldigt viktigt att Iggy hade någon pedagog som han lärde känna, och som var med honom alla tre veckor. (Mycket personalomsättning - såklart - på sommaren, vilket gör att det kommer och går pedagoger från vecka till vecka.) De förstod precis, och var HELT fantastiska. Tillsammans gjorde vi upp en plan, och han fick två pedagoger som skulle särskilt ta sig an honom så att han kände sig trygg. Och dessa kvinnor alltså - UNDERBARA! Efter det där samtalet så kändes det superbra, Iggy har haft två pedagoger som han hängt med de här veckorna och det har gått så jäkla bra. Han har gått måndag till torsdag 9.30 till 15. Det har varit fantastiskt bra för mig och Niklas som kunnat göra det vi behövt, och grodan har trivts som fisken i vattnet. Så ett råd är verkligen att prata med pedagogerna direkt och se om man kan få till en plan som gör att man som förälder känner sig trygg med att barnet får alla förutsättningar för att det ska bli bra. Detta gäller kanske särskilt små barn, och framförallt om man som vi kommer till en ny förskola OCH nya pedagoger OCH nya barn.   DSC09232Och återigen måste jag uttrycka min beundran för dessa FANTASTISKA mänskor som jobbar på våra förskolor. Alltså, Iggys ordinarie föris är ju magisk, men även på detta ställe har vi mött personal som är så in i bängen underbara. Och Iggy trivstrivstriiiiiivs. Förra veckan ringde personalen och bad oss hämta lite senare. De skulle nämligen ha disco, och trodde verkligen Iggy skulle gilla det. Så vi hämtade 45 minuter senare, och möts av en euforisk unge i famnen på en av dessa pedagoger, vilt dansandes (Iggy ÄLSKAR att dansa) med en blick som fullkomligt LÖS av lycka. De hade blåst upp ballonger, satt upp vimplar och dragit igång blinkande discoljus. Ungarna var ju i extas. Och alla som har minnen från sin barndom vet att det är PRECIS såna där stunder som är ren och skär magi när man är ett litet kiddo. Jag och Niklas kunde inte vara mer nöjda med sommarförisen. Det började lite skakigt som sagt, men blev SÅ BRA. Vi är väldigt glada att vi gav det en chans och känner till 100% att Iggy haft det toppenbra där. Så - sommarföris får alla tummar upp av oss! Vore kul å veta hur ni tänker kring detta - har era kids gått på sommarföris? Har ni tyckt att det funkat bra? Om inte - vad var dåligt? Eller tycker ni att det är fel att lämna sitt barn på föris, att de liksom inte får vara lediga? Vill bara förtydliga att att om vi hade känt att det inte funkade bra med sommarföriset så hade vi givetvis plockat bort Iggy därifrån asap och löst det på nåt annat vis. Jobb och andra "måsten" i all ära, men ens barns trygghet och lycka kommer ju alltid alltid ALLTID först. Det är liksom inbyggt i ens system, skulle inte vara möjligt (för mig/oss i alla fall) att på nåt sätt gå emot det. Och så är det nog för de allra flesta, så ni som är nyfikna på sommarföris men av någon anledning tycker att det känns lite fel eller läskigt kan jag lugna med att ge det en chans - om det inte känns bra så kommer ni automagiskt styra upp en annan lösning omgående. Så det värsta som kan hända är att ens barn haft en eller två dagar som inte är optimala, men sånt är svårt att värja sig emot oavsett om det gäller sommarföris eller annat. Tror jag.