Vanja Wikström Momtrepreneur

Datenight med det stora snacket om syskon
Happy Friday! Nu ska ni få höra hur det var på vår date night nyligen. Vi fick ju äran att gå på Swedish Young Chef Award (en tävling för kockelever i årskurs 3), och det blev en alldeles utmärkt anledning att boka en date night. Här ser ni mig, happy clappy och med bubbel i glaset.
Här ser ni min märklige man, på oklart humör och i underlig pose. Det här med att ta bilder på Niklas alltså. Inte det lättaste. "Kan du se lite normal ut tack?", undrade jag.
Då såg han ut såhär. Inte direkt vad jag skulle kalla normal.
Till slut fångade jag honom i ett garv (när han - givetvis - skrattade åt hur rolig han själv var), och det blev ju fint. Niklas alltså. SÅ svårplåtad! Eller kanske inte - det blir ju en bra följetång här i el bloggo åtminstone.
Kocktävlingen och sedermera date nighten ägde rum på restaurang Niklas (så passande!).
Hade aldrig varit där förut, men det var supermysigt. Väldigt bra ljud, nåt som jag uppskattar enormt. AVSKYR bullriga restauranger utan någon som helst dämpning när prat å skratt bara ekar mellan väggarna och man aldrig hör vad någon säger. I New York har de ju dille på precis just den stämningen, tyvärr. Nää, heja heja ställen med textilier och ljudplattor i taket så man kan PRATA, inte SKRIKA. Mvh gammelgäddan.
Menyn vi bjöds på var vegetarisk och helt fantastisk. 
...vinnaren av Swedish Young Chef Award utsågs till efterrätten och det var en grym tjej som hette Amanda som knep titeln. THE FUTURE IS FEMALE!
Under middagen hade vi det göttgöttgött, och pratade om en massa viktigheter. Till exempel om det här med hur vi ser på att eventuellt vilja försöka få ett till barn. Laddat ämne. Ni som lyssnar på poddisen - det här var alltså middagen jag snackade om där jag tog upp det hela.
Ni som inte lyssnar på poddisen - i förra veckans avsnitt pratade vi åldersnoja iom att jag fyllde 39, och då kom jag å Jossan in på det enda området där det faktiskt finns en liten bit noja för min del; barnalstrande. Tyvärr är det ju så outsägligt orättvist att den möjligheten (om den ens fanns från början vill säga) försvinner för oss kvinnor med åldern, men inte för män. Pissigt, pissigt.
Vi började prata om detta, och helt plötsligt satt jag och sa saker i poddisen som jag inte ens sagt till Niklas. Och det jag kom fram till var att jag nog vill försöka skaffa ett till barn, att jag är rädd att jag kommer ångra livet ur mig om tio år om jag aldrig ens försökte.
Egentligen vill jag inte alls ha barn just nu, men jag känner att den biologiska klockan tickar. HATAR det. Ett område som jag har noll kontroll över, och ett SÅ VIKTIGT område dessutom. Det suger. Hade den sabla klockan inte tickat hade jag inte ens reflekterat över fler barn för tillfället. För just nu känns det precis som att vi landat. Nu vill vi bara njuta. Vi har tagit oss igenom en enormt kämpig period (de två första åren som föräldrar) som nästan tog knäcken på oss. Men vi jobbade oss igenom det, och mår nu väldigt bra i både vår relation till varandra och oss själva. Det vi allra helst vill just nu är att landa. Landa i lyckan att vara på säker mark igen, njuta av lugnet som råder med ett lite äldre barn och njuta av den enorma lycka som detta goda barn ger oss varenda dag.
Hade jag fått bestämma helt själv hade jag förmodligen väntat ett par år innan jag ens började fundera på barn nr 2. Att Iggy i så fall skulle få ett syskon som var mycket äldre tycker jag är fullständigt oväsentligt. Har ingen förståelse alls för hetsen att skaffa syskon snabbt för att "barnen har mer glädje av varandra". Jag har syskon som är 2 år yngre, som är 14 år yngre och som är 6 år äldre och jag har haft lika mycket glädje av dem alla tre.
Nä, det måste få vara upp till när föräldrarna känner sig redo för att ta det steget. Hade vi försökt klämma in en graviditet och bebis i vårt kaos som rådde de första två åren, så hade vi garanterat gått under. Garanterat.
Men. Nu kan jag inte vänta så länge som det passar mig, eftersom naturen begränsar mina valmöjligheter. Så då har jag tvingats fundera på det här lite tidigare än jag hade önskat. Och det jag kommit fram till är att:
  1. Jag har fått barn, och får jag inga fler barn så är jag OÄNDLIGT nöjd med den fina familj jag redan har. Att bli förälder är magiskt, och jag är så galet tacksam att jag ens fått bli det. Blir det inga fler, så är det gott så.
  2. Men. Det vore fint att få ge Iggy ett syskon. För det är mycket mer så jag tänker på det, än att jag själv vill ha ett till barn. Men jag vet ju hur fantastiskt de varit för mig att ha syskon, så om det finns en möjlighet att försöka berika Iggys liv med det, vore det så fint.
Summan av kardemumman är därför att ja, jag vill försöka få ett barn till. Inte optimal tajming, men så är det ju sällan med barn, eller stora beslut överlag. Få saker som är direkt livsomvälvande har ju en läglig plats i livspusslet.
Det var min del av det hela. Sen omfattar ju de här tankarna (minst) en person till, så under middagen ni ser bilder på ovan frågade jag Niklas hur han kände inför ämnet. Jag visste ju att han lyssnat på podden och därmed hade hört var jag stod. Det var läskigt att fråga, för vad gör man om man står alltför långt ifrån varandra? Dessutom med en tickande klocka? Usch. 
Men, det fina var att Niklas faktiskt hade tänkt de här tankarna på egen hand. Nu när vi verkligen landat i en härlig vardag med vår goda goda lilla unge som är ett ständigt lyckopiller, så hade det dykt upp tankar om att fundera på ett lyckopiller till.
Med det inte sagt att Niklas vill ha ett till barn, men "Tanken känns inte längre lika främmande", som han sa. Och att Niklas (efter allt kaos som framförallt han fått gå igenom under Iggys första två år) ens tänkt den tanken kom som en överraskning för mig. Jag trodde nog att det skulle vara tvärnej.
Men som sagt, nu har vi ju tagit oss igenom det jobbiga, kommit ut på andra sidan och LÄRT OSS EN MASSA på vägen. Så dels har man börjat glömma hur hemskt det hemska var, och dels finns det en massa kunskap hos oss som föräldrar och som människor som vi inte hade för tre år sen. Kunskap som kommer underlätta enormt om vi skulle våga oss på att försöka oss på barnalstrandet ytterligare en gång.
Så. Planen är denna: ingen av oss vill försöka bli gravida nununu. Ett plus i dag skulle innebära panik, för oss båda. Så, jag tänker gå till min gynekolog och göra en ultraljudsundersökning. Då kan man spana in äggblåsorna och se lite hur det ser ut. Ser det hälsosamt ut, så tänker jag slappna av ett tag till vad gäller tankar på barn nr 2. Ser det skralt och ledset ut, så får vi ta det därifrån och se om vi vill speeda på försöken en smula. Jag känner också ett litet lugn i att min mamma blev gravid sent i livet, så kanske har jag några genetiska fördelar där.
Hursomhelst så vore det absolut optimalt att få njuta av lugnet och lyckan som råder i våra liv just nu, i kanske ett år till. För att sen ge sig på det där med ett eventuellt syskon. Förutsatt att Niklas landat i att det är något han vill, såklart.
Kaffe, efterrätt och en lättad la mama.
Och hörrni, kan inte ni också dela med er? Finns det några blogoliner som befinner sig i samma sist som vi, där klockan tickar? Hur går era tankar?
För er som inte vet varför vi hade det så bökigt de två första åren som föräldrar, så berättar vi det väldigt öppet och ärligt i två videoklipp. Del 1 hittas här och del 2 hittas här.
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
#1 - Annie

Spännande Vanja! Min klicka tickar på som bara den. Jag fyller snart 34 (alltså ingen ålder egentligen) men jag har läst en massa att fertiliteten sjunker efter 30 år och blev stressad. Har en söt underbar treåring här hemma, och vi var väl rätt nöjda min man och jag. Men blev helt
"oplanerat" gravid för 12 veckorsedan, och vi blev sååå glada. Tyvärr slutade det med ett missfall (väldigt hemsk upplevelse) och det kändes som någon drog ner rullgardinen för mig. Missfall i vecka 12 liksom, vilket skämt. Vi skulle precis berätta för alla. Nu tickar min klocka jättefort! Jag känner mig så gamal. Och vet nu att det inte alls går som man vill. ( med min dotter var allt i graviditeten helt okomplicerat!) gudars, vill bara ha ett plus, helst imorgon. Men man måste vänta in kroppen och så efter Mf. Hoppad allt går bra för er!

#2 - Sandra

Åh, kände igen mig så när du beskrev känslan inför att ens närma dig ämnet med Niklas... nervositet och rädslan över det eventuella svaret och konsekvenserna av det. Jag lever med en äldre partner. Vi har ett härligt litet barn. Saken är den att jag vet att jag vill ha fler barn i framtiden. Partnern betydligt mer tveksam, om ens sugen alls. Jag går och klurar på hur länge vi kan leva så här, utan att ha samtalet. Men jag vet inte hur jag ska ställa mig till ett definitivt nej. Hur jag ska värdera det, min lilla familj i den här formen mot längtan efter fler barn. Det är liksom som lite skamligt att inte vara 100 procent nöjd med det jag redan har. Samtidigt som jag inte vet hur jag ska handskas med ångern över att eventuellt inte ge mitt barn ett syskon. Det är svåra tankar och samtal, det här med barn....

#3 - Maria

Har haft samma tankar som dig. Jag är 36 och vår dotter är bara några månader yngre än Iggy. Tycker första tiden var väldigt tuff och att det är nu man på riktigt börjat kunna njuta. Njuta av varandra, familjelivet och få alla bitar på plats igen. Ur ett egoistiskt perspektiv så hade ett barn räckt gott och väl. Samtidigt vill jag ge henne möjligheten att växa upp med ett syskon då jag själv har flera och min man liksaså. Vi bestämde oss därför att försöka med inställningen att vi vet att den där tuffa tiden går över, vi förstår lättare hur vi ska hjälpa varandra och vad man behöver och samtidigt kanske man (förhoppningsvis) är mer avslappnad. Så, nu sitter jag här med stor mage och har 10 dagar kvar till bf. Blir spännande och skrämmande att se hur vi lyckas med detta, men tror aldrig att vi kommer ångra oss iaf! Stor kram!

#4 - Emma

Är inte i samma sits, då jag är yngre och ej har barn i sikte,
men ville bara säga tack! Tack för att du delar med dig! Fint att få läsa något så öppenhjärtligt. Du är en fantastisk förebild. Får så mycket pepp av din blogg och podd.
Kram! ❤️❤️❤️

#5 - Johanna

Jag har inget barn, och har en man som är 10år yngre. 27 är ingen ålder för honom men 37år är ju enorm ålder för mig. Inställningen jag har är blir det så blir det. Och blir det inget barn så är det bra det med. Men skulle ångra mig enda in i döden om jag inte försökte tillräckligt. Jag vill inte försöka till den nivån när man står inför en adoption. Men jag vill försöka på naturlig väg. Vi har inget skydd och blir det så blir det...men det där med att ha sex när jag försöker och han inte har så bråttom. Knixig situation! Kan livet inte bara så lätt som det ser ut på alla sociala medier?? Men tänk den dagen det blir, jag kommer vara på kärleksmoln tills jag lämnar livet. Ska tilläggas att jag har 11st syskonbarn, så jag har många små hjärtan att ta hand om. Men längtar så efter ett eget litet hjärta! Eller så blir det kanske bara en hund för mig. Och det blir bra det med!!! Tack för att du tar upp ämnet ❤

#6 - T

Jag har tre barn och kan inte släppa tanken på ett fjärde. Detta trots att vi inte haft några lätta år alls bakom oss. Men jag känner mig inte "klar", och det är en känsla jag inte kommer ifrån. Att gå från ett till två barn var den största av förändring. Med den erfarenheten gjord kan jag förstå att man väljer att bara ha ett barn. Inget blir lättare med fler barn, tror det är den största lögnen.

#7 - Therese

Hej! Har följt dig sedan ni var gravida med Iggy och samma år fick vi vårt första barn. En high need baby och jag undrade mest varför jag skaffade barn överhuvudtaget.. Men månaderna gick och allt blev lättare med tiden och vi har en fantastisk 3åring nu som precis blivit storasyster till en liten pojke som är precis tvärtemot sin syster som bebis :). Med det sagt vill jag bara ge lite hopp och inte vara "rädda" för en bebis till. Stort lycka till om ni bestämmer er för att köra! Det där fixar ni :) Kram

#8 - Anna

Åh så fint att få läsa de här tankarna. Jag har inga barn själv och fyller 28 senare i år. Alla våra närmsta vänner har skaffat barn och jag kan inte längta efter något annat mer just nu. Men... jag har inte haft ett stabilt jobb det senaste året då vi nyss varit ute och rest och min kille ska börja plugga till hösten. Inget toppenläge ekonomiskt helt enkelt och ingen brådis för den delen heller förutom att vi båda bara går runt här och längtar efter ett litet kiddo. Hur tänker man? Skita i allt och bara köra ändå trots att ekonomin kanske inte kommer bli strålande eller vänta nåt år och ha en bättre tajming?

#9 - Louise

Vanja, jag har följt dig länge. Sällan kommenterat men ser och läser det du gör.
Jag kan relatera på många nivåer. Nu är jag "bara" 28 men mycket av det du skriver träffar. Vårt lyckopiller fyller 3 år i höst. Alla, och då menar jag ALLA i min närhet skaffar barn supertätt av just den anledningen du skriver. Jag tänkte så innan jag fick barn, men inte längre. Det är sjukt jobbigt med barn, och det känns som jag och sambon är de enda som känner så. Det är tufft, vårt förhållande har varit på väg ner i soporna flera gånger. Nu börjar det lätta så kanske åldern 3 år är nån slags magisk ålder.

Det stora hindret som står i min väg är att min förlossning resulterade i förlossningsskador. Kan jag ens föda barn igen? Varken snitt eller vaginal känns som ett alternativ, och då är jag ju körd? Det är både en fysisk och psykisk spärr. Vågar jag riskera att bli skadad igen, kanske värre än sist? Vågar jag gå igenom snitt när jag mår fysiskt dåligt av allt som har med sjukhus att göra, svimmar av att lämna blodprov...Jag slits itu av dom här tankarna. Jag vill inget heller än att ge min underbara unge ett syskon men hur ska jag kunna det? Det blir som att kroppen motarbetar sig själv.

Blev nog en rörig och lite bölig kommentar nu...

Vill i alla fall säga tack för att du och Niklas är så öppna med hur ni tänker och känner. Det är så fint att läsa om er relation till varandra och till Iggy. Jag önskar er massa lycka <3

#10 - Sofia

Tack för att du delar med dig! Jag förstår dig/er jättemkt💜 Jag har en dotter som är 5 år och en kille som är 1,5. Jag hade hunnit förtränga jättemkt på dessa år innan lillebror kom 😂 judar det dom bajsar flera gånger varje natt, just det det är så här det känns när det blir kväll å ångesten kommer över att man vet att man inte kommer att få sova ;) Men jag vill bara berätta att kärleken mellan mina barn... deras skratt till varann 💕💕. Det övervinner allt det jobbiga!💜 Det är helt magiskt!! Å visst. Första året E tufft. Men

Vi hade en tuff resa till vårt första barn och jag var livrädd när vi började försöka få till ett syskon. Tom så jag grät när vi låg 😬😅 å det E ju inte så romantiskt ;). Men längtan var stor men rädslan var större. Men sen gick tiden och det blev inget plus å rädslan å tvivlet övergick till ett desperat "varför blir vi inte gravida!!?"

Vi förlorade vår första

#11 - Sofia

Tack för att du delar med dig! Jag förstår dig/er jättemkt💜 Jag har en dotter som är 5 år och en kille som är 1,5. Jag hade hunnit förtränga jättemkt på dessa år innan lillebror kom 😂 judar det dom bajsar flera gånger varje natt, just det det är så här det känns när det blir kväll å ångesten kommer över att man vet att man inte kommer att få sova ;) Men jag vill bara berätta att kärleken mellan mina barn... deras skratt till varann 💕💕. Det övervinner allt det jobbiga!💜 Det är helt magiskt!! Å visst. Första året E tufft. Men

Vi hade en tuff resa till vårt första barn och jag var livrädd när vi började försöka få till ett syskon. Tom så jag grät när vi låg 😬😅 å det E ju inte så romantiskt ;). Men längtan var stor men rädslan var större. Men sen gick tiden och det blev inget plus å rädslan å tvivlet övergick till ett desperat "varför blir vi inte gravida!!?"

Vi förlorade vår första

#12 - Klara

Åh vad detta ämne är intressant. Går själv i tankarna att ev skaffa ett tredje barn. Både jag och min man kommer från familjer med "bara" två barn så det skulle vara super intressant att höra dig och Jossan prata om era syskon , hur det är att växa upp med många syskon, för- och nackdelar, och som du skriver, att alla inte är i "samma ålder" för det känns som att man skall få barn så tätt så att man sedan har gjort småbarnsperioden. Men klockan tickar även här...

#13 - Vinnie

Hej Vanja! Så tacksam över att jag snubblat in här och jag har lite frågor kring det här om att inte vilja ha barn och sedan ändra sig.

Jag är 29 år och har aldrig känt att jag vill ha barn. Jag tycker om barn otroligt mycket men känner inte att jag vill ha egna. Dock vill min pojkvän väldigt gärna och här blir det ju såklart svårt för det är ju inte så lätt att kompromissa i den här frågan.
Jag tror nämligen inte att jag kommer ändra mig och nu har vi varit tillsammans i 5 år och jag vet inte om det är rätt att vi fortsätter tillsammans. Men det är såklart svårt när man älskar personen. Känner dock att jag inte vill vara den som hindrar honom från att bli en fantastisk pappa som jag vet att han skulle kunna bli.


Jag har gått terapi för detta för att försöka hitta en orsak, tittar på bla "unga föräldrar" följer olika konton med söta ungar (hallå Iggy hur god får en groda vara?) och omger mig mkt och pratar mkt med vänner som har eller väntar barn men det vänder inte.

Du har ju nämt att du i många år "vägrade" barn. Vad fick dig att ändra dig? Så att det inre blev för Niklas skull utan för din/er skull/längtan. Hur vågar man välja att stanna kvar, en fråga till Niklas kanske? Jag är så rädd att åren bara kommer gå och att jag inte kommer ångra mig och han väntat på mig i onödan liksom. Är också lite nojig för att vi går olika håll och jag sedan träffar någon och plötsligt är redo och skaffar barn med denna, hur skulle det uppfattas utav min "nuvarande" kille.

Du verkar så klok och förståndig så därför vänder jag mig till dig för att kanske komma nån bit men tankeverksamheten :)

I övrigt vill jag bara säga att du är helt otroligt inspirerande och genuin glädjespridare känns verkligen som du ger så mycket utan avsikt att få tillbaka (vilket jag hoopas du får såklart tusen gånger om som du är värd)

Tack igen 🙏💘


#14 - Sofia

Oj... råkade trycka iväg innan jag skrivit klart å kollat vad jag skrivit 😂 = trött

Det jag höll på att skriva var att min rädsla var stor för vi förlorade vårt första dotter i v19 å sen var nästa graviditet kaos me blödningar rakt igenom å sen föddes vår andra dotter i v 34+1 me akut kejsarsnitt pga placenta previa. Jag kände efter denna period att psykiskt så pallar ja inte en graviditet till. Å jag hade fått mkt ångest efter oxå.

Men vi ville ge vår dotter ett syskon så himla gärna. Å jag älskar ju bebisar... men inte att vara gravid.. 😬

Så då när vi började försöka så vad ja bara rädd. Men sen när det aldrig blev ett plus så började man jaga plus i stället. Rädsla övergick till jakt

Tiden fick och jag kände att vi måste börja kolla upp det här. Det visade sig att jag hade fått en sammanvägning efter snittet. Så superbra att du vill gå och kolla upp allt :)
Jag opererades för sammanväxningen å sen skulle det funka sa dom. Men... det gjorde det inte. Å nu va vi så inställda på syskon så det gick inte att släppa. Även om ja var rädd samtidigt.

Men det hela slutade i IVF och en helt fantastisk lillebror 💜 Som kom med snitt även han 6 dagar över tiden pga jag inte klarade mer psykiskt. Jag ville bara få ut han och se att han mådde bra.

Summa av kardemumma av mitt snurriga inlägg. Superbra att ni pratat om det, superbra att du vill kolla upp hur äggen mår å så. För.. det kan vara hinder i vägen ibland och då övergick tvivlet i alla fall för mig till att vi bara måste fixa detta! Vi ville så gärna få ett barn till! Å det blir en desperat jakt.
Vi är såå lyckliga att vi kom i mål å fick vårt charmtroll. Som är heeeeelt annorlunda än storasyster i allt! ( oxå lite pepp till er ;) )

Men nu är jag klar! Sååå himla
Klar me barnafödande ;) Nu ska ja bara njuta av mina två troll. Hoppas få sova lite mer bara ;)

Kram på dig! // hon me palmjackan 🌴

#15 - Emily

Det är just detta som jag ångrar så oerhört. Jag är nu för gammal och kan inte skaffa fler barn. Vårt dilemma var precis som er och vi var supersuper lyckliga i stunden men nu finns det inget jag ångrar mer. Jag försökte inte ens ge min dotter ett syskon, den finaste gåvan man kan ge sitt barn. Detta är något som sliter mig i stycken dagligen speciellt när min dotter påpekar att hon så gärna vill ha ett syskon men nu är det försent.

#16 - L

Vinnie!
Jag kände som du. Min sambo ville ha barn och jag hade inte under vårt 10 åriga förhållande någon gång längtat efter barn. Har aldrig varit speciellt barnintresserad heller, inte gosat med andras bebisar osv. Men sen en dag så kände jag bara, ÄH, jag kommer ångrar mig annars. Vi kör! Vi blev gravida på första försöket. Chocken i det liksom. Graviditeten var tuff men jag kände tidigt att det här är min bebis. Ut kommer vår ljuvliga lilla unge som jag tokälskade från första stund. Är fortfarande inte speciellt intresserad av (andras) barn och lever inte i någon "bubbla". Vi lever som vanligt, fast med en ljuvlig bebis. Det är superjobbigt med barn, men oj så värt det. Vi har delat på föräldraledigheten från början och det har passat mig perfekt. Ammade inte heller. Ville bara säga att det finns flera sätt att göra det på. Den här fantastiska resan. Kram!

#17 - Yasmine

Hej Vanja, min mamma är 43 år och preggo just nu. Det här blir hennes fjärde barn och jag och babyn kommer ha 23 års skillnad :D så NO worries Vanja! Du är grym <3

#18 - Nina

Jättesvårt och viktigt ämne. Det är ju tyvärr så att tiden kommer inte tillbaka. Passerar man gränsen är det kört, och vi vet inte innan när det inte går längre. Vad vi vet är att efter 35 är det mycket svårare och efter 40 ännu mycket svårare. Jag träffar så många kvinnor som gör IVF, äggdonationer osv för att de väntat för länge. Oftast handlar det om att man inte har en partner. Med det sagt, ni är två kärleksfulla individer med förutsättningar som många saknar. Ni vet att ni kan ta er ur svåra tider och ni har gjort det här förut. Mitt råd är att inte vänta. Inte vänta på den perfekta tidpunkten, för den existerar inte. Risken är att det blir för sent i ivern att få det så bra det bara går, och då blir ju ingenting alls bra istället!

#19 - Johanna

Du är väldigt klok och det är ett fint resonemang du för. Jag önskar er lycka till i alla era beslut.

#20 - Linnea

Gud vad bra date! Det är min pappa som bland annat tränat o är klassföratåndare för Amanda. Hon är såå jäkla grym o förtjänade det så mkt. Plus att hon är världens gulligaste person!

Svar: Är det sant? vad KUL! Du får hälsa henne, ångrade mig SÅ att jag inte högg tag i henne och tog en bild, men hon var så omsvärmad och vi var tvungna att gå hem till barnvakten. hälsa pappsen också! :-D
Vanja Wikström Momtrepreneur

#21 - Kajsa

Åh så pirrigt ändå, även om ni som sagt inte är gravida nu, eller kommer bli snartsnart, men så pirriga tankar för er att kanske vilja bli! Jag fick barn för ett halvår sedan, och känner att jag är väldigt tillfreds med ett barn ett tag till, men har ändå nära till känslorna man känner som gravid och förväntansfull, jag tycker det är såå härligt. Och, även om ni skulle få plus snart, så är ju en graviditet ganska lång. Lycka till med vad ni än gör, kram.

#22 - Helena

Jag är nyss fyllda 26 och har en son på strax 2. Tiden sedan han föddes har, och är fortfarande, otroligt kaotisk och kämpig. Vi har fått sova minimalt lite, gråtit enormt mycket, förlorat vänner och sett vår relation till varandra gått stadigt utför. I ett år gick vi hos en barnpsykolog som var det största och bästa stödet man kan tänka sig. Nu har vi gått vår sista gång hos henne och står på egna ben med detta barn som på många sätt är helt fantastisk, men samtidigt ett enormt företag. Det blir enklare, bättre och lugnare för varje månad, men vi har en bra bit kvar innan vi når land, känner jag. Angående syskon har jag alltid velat ha minst ett par kids. Nu vet jag inte längre. Till saken hör att jag har endometrios vilket kan påverka chanserna att bli gravid, särskilt om man väntar för länge. Så svårt och tufft och stort detta, men jag har fått världens finaste barn så jag är nöjd.

#23 - TJ

Jag är 39 och fyller strax 40. Har två killar under 10 år. Jag ääälskar dem nu och jag äääälskar hur lätt allt är nu - de går i skola, är självskötande och äntligen är det roligt roligt att resa med dem (utan att vara orolig över dagssömnar, "måste"-luncher, kvällsnattningar osv) - roligt att se hur de suger i sig influenser och är intresserade av utlandet. Jag skulle Absolut INTE orka med gnälliga småbebisar/-barn, förande till dagis, barnvagnar och allt det skitet. Men ändå ÄNDÅ skulle jag önska en bebis till. Eller nej, jag sku inte orka... men jo - jag VILL nog.
Så vet inte om det är den biologiska klockan, eller endast bara fantasier - men jag VILL ha ett till barn... men ändå inte! Gaaaah!!

Som "tur" vill inte mannen ha mer barn, han är supernöjd med hur allt är nu - och det håller mig på jorden. Men samtidigt, då jag får "vill haaa"-febern och han suckar och småler och menar "du vet min inställning" - så blir jag så lessen och hoppas hoppas hoppas hoppas att han en gång av alla dessa gånger jag talar om det skulle säga "okej, jag har nog tänkt att det skulle vara roligt att prova om vi får en till"...

Märker ni hur confused jag är :)

#24 - Anonym

jag hade en ganska förbjuden önskan om en bebis/yngre än 5/till... men var inte alls säker om jag ville ha ett "stort" barn till. inte för att det är jobbigt med mitt stora barn, men för att längtan jag kände var mer efter spädis/blöjor/vagnpromenader/joller/kladd... har även haft tankar kring att vara familjehem för ett yngre barn. är 36 och jag tror att det blir en till graviditet. DEN sista! I teorin skulle jag önska 4 barn men i praktiken känns 2/3 barn jättemycket!

#25 - Elin

Tack för att du delar med dig av era tankar! Jag känner så väl igen mig i det du skriver om att ni bara vill landa och njuta av det ni har nu efter allt jobbigt. Vi har en dotter som blir fem i sommar och graviditeten, förlossningen och de första åren var så otroligt jobbiga. I januari bestämde vi oss för att försöka få ett syskon till henne just för att vi vill att hon ska ha någon att dela livet med. Vi har dock bävat för detta. Nu är vi gravida och även om jag mår hemskt och är sjukskriven hoppas jag och tror att allt kommer att bli bättre än sist med all erfarenhet vi har och vår dotter kommer att bli en fantastisk storasyster. Längtar så tills ögonblicket då de träffas första gången. Hoppas att det löser sig på bästa sätt för er! Kram

#26 - ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

Jag läste en del avhandlingar förut om kvinnor och graviditeter förr, verkar som kvinnor fick barn en bra bit över 40 för bara cirkus 100 år sedan. Såg statistik på rent av 50, nu har jag inte avhandlingarna i famnen och kan sprida källan vidare, men antar att det borde gå att kolla på fler ställen om man är intresserad. Det fick i alla fall mig att fundera kring varför man i "ny" forskning menar på att det mer eller mindre är kört runt 40? Är våra ägg nu sämre än våra förfäders? Jag vet inte men tyckte det var spännande i alla fall :).

Svar: Intressant! Tack för spännande info, måste googlas! <3
Vanja Wikström Momtrepreneur

#27 - Ida

Detta är eg rätt irrelevant i sammanhanget men jag måste bara säga att jag fick en chock häromdagen när jag läste att du fyllde 39! Trodde inte ens du fyllt 30! Inte följt dig så länge eller lyssnat på podden så har antagit utifrån bilderna att vi är typ jämngamla (är 25...!)

Vet inte ens om du tar det som en komplimang (vilket det självklart är!) men kände jag behövde dela med mig av detta då jag verkligen blev helt paff.

PS. Du rockar din hårfärg, din inredningsstil är grym och Iggy är typ det sötaste jag sett. Pussåhej!

Svar: Ha ha men TACK! :-D Gullplupp! <3 Tacktacktaaaack för alla fina ord, vilken PEPPPPPPP! <3
Vanja Wikström Momtrepreneur

#28 - N

Jag kommenterar aldrig bloggar men känner att jag måste nu då jag verkligen igen mig i det du beskriver! Så fint att ni vill dela med er.

Jag och min sambo blev blixtförälskade när jag var 23 och han 27 och flyttade ihop, skaffade hund och barn inom 1,5 år. Vår son är nu 5,5 år och helt underbar!! MEN de första åren var oerhört jobbiga mycket också eftersom vi fick "lära känna varandra som föräldrar" innan vi lärt känna varandra som par utan barn. Trots evigt tjat från omgivningen som började redan när vår son var 1 år tills han blev ca 4 år kände vi inte att alls att vi var redo för ett syskon. Vi ville verkligen få landa ordentligt och njuta av varandra och vår familj.

Precis som du skriver, sedan vår son blev ca 3 år, har vi verkligen fått landa och njuta. Alla har dessutom slutat tjata på oss om syskon och nu först är jag gravid med vårt andra barn. Även om jag på riktigt är rädd och orolig för hur de första åren ska bli vet jag ju nu att den jobbiga tiden med just spädbarn och vakennätter mm passerar och vi längtar så att få träffa den lille!!❤

Med det sagt så hade jag/vi ju inte den biologiska klockan att ta "hänsyn till" men om vi hade haft det hade det känns oerhört stressande när man bara vill landa och få njuta så jag förstår dig och er precis. Ni verkar dock vara på en fin plats som par och som familj så jag tror att det kommer bli super om ni satsar på ett syskon inom de närmsta året- stort lycka till!!

Vill också passa på att nämna alla i ens närhet som tjatar om syskon. De har ingen aning om var man står som par och om man känner sig redo- skaffa barn är ett enormt ansvar och livsomvälvande beslut, så tyst på er och låt de som faktiskt ska bli föräldrar bestämma när det är dags!

#29 - Amanda

<3

#30 - Corina

Ha fin helg finis

#31 - Ida

SVAR TILL VINNIE: Jag kan inte låta bli att lägga ett svar då jag gått i exakt samma tankar som du beskriver. När jag läste din kommentar kände jag att det precis lika gärna kunnat vara jag som skrivit den för ett år sedan :) Det finns såklart inget rätt eller fel med hur man ska tänka eller känna i vår situation men jag har grubblat som satan (även gått i terapi jag med) och det som fått mig att lugna mig lite är att jag kan inte ta ansvar över huruvida min sambo ska få barn eller inte. Precis som du skriver så har jag klart och tydligt förklarat att jag vill inte ha barn (är medveten om att jag kanske ändra mig någon gång) och känner att då har jag gjort min del, varit ärlig och är det så att han känner att "nu är tiden inne, nu måste jag ha barn" ja då är det faktiskt upp till honom att gå vidare, bryta upp, ta upp frågan igen. Det kanske kan låta hårt men jag känner att jag inte kan ta på mig ett dåligt samvete för det här. Det är mitt liv och att skaffa barn för någon annans skull känns jättekonstigt för mig. Sen har jag jobbat mycket med att inte stressa upp mig inför framtiden och försöka leva i nuet. Ingen vet hur jag kommer känna inför barnfrågan om ett eller fem år. Jag kanske ändrar mig. Jag kanske inte ändrar mig. Just nu vill jag leva med min sambo och han vill leva med mig. Vad som händer framöver kan inte veta eller styra över.
Jag har fått mycket hjälp av terapi men även yoga i att kunna acceptera det som är här och nu och försöka släppa tankar och oro om framtiden. Lättare sagt än gjort men det går! :)
Känner också igen mig i att försöka tvinga mig själv till att bli sugen på barn (följa instakonton och annat haha) och för mig fick det nästan en tvärtom effekt. När jag släppte tanken på att jag "måste" bli sugen på barn och bara accepterade att jag inte är det så har hela den här cirkusen i mitt huvud lagt sig. Dvs kan vara en idé att kanske avfölja dessa konton? ;)
Hoppas det känns ok för dig att jag tog mig friheten att svara dig och håller tummarna att du kan hitta din väg och ditt tankesätt! <3

#32 - Kattis

Låter väldigt klokt allting! Tänkte bara att det faktiskt är så att fertiliteten går ner hos män också med åldern så det är inte bara kvinnans "fel". Här kan man läsa om det: http://fertilitetscentrum.se/stockholm/ofrivillig-barnloshet/ivf-behandling-steg-for-steg/livsstilsfaktorer/
Lycka till med allt!

#33 - Tone

Tack för alla kloke ord i alla år, Vanja! Har följt dig sedan Gravid vecka för vecka. Har velat ha barn sedan innan jag var 20. Vid 24 hittade jag min man, men han var inte riktig där. Men barn ville han ha, och efter några år var han inte så nekande längre :)
I fjor giftet vi oss og i torsdags plussade vi! Wow, det är värkligen alla känslor. Jag kommer vara 31 när barnet kommer. Han vill gärna ha 2 barn, men jag vill ha fler. Så just nu har jag ingen erfarenhet av er situation, men jag kanske får någon gång. Därför väldigt fint att lesa alla era erfarenheter!

Annars vill jag säga att jag har börjat kolla Gravid vecka för vecka klippen igen och dom är lika bra i dag, om inte bättre, nu som dom betyder lite mer för mig ;-) Tack!

En liten fråga: du pratar om en app du använder. Kommer du ihåg vad den het?

Svar: GRATTIS finis, vad magiskt! En fantastisk resa ni påbörjar nu, så fint så fint. :-D <3 Appen jah tror du menar heter Wonder Weeks. Kostar en smula har jag för mig men det var den värd. :-) KRAAAAAM! <3 :-D
Vanja Wikström Momtrepreneur